Life, why?

Jag förstår mig inte på livet riktigt.. Kärlek, Familj, Jobbet, Vardagslivet, Utelivet.. hur ska en ända människa kunna hantera allt det där på en och samma gång? Hur är det ens möjligt? Eller så är jag kanske bara en vekling. Jag har aldrig lyckats klara av allt på en och samma gång och må bra av det.
Jag har varit deprimerad sedan jag födde min son.. vilket är riktigt tråkigt! Jag tror det hänger på allt ansvar som följer ett barn.. nu har han blivit ett år och livet är äntligen påväg uppåt, tack vare mina underbara dagmammor. Jag ska få massa hjälp från barnnämnden.. De betalar dagmamman åt mig fram till maj, jag ska få en kvinna hit varje dag som hjälper mig komma igång med vardagslivet, sen ska jonathan få en stödfamilj som han är hos en helg varje månad.. Ni tycker kanske jag låter som en hemsk mamma. Men det är detta jag behöver, hjälp. jag har inte klarat av att vara själv, bara mått dåligt.. och inte gjort något hemma.. så jag behöver någon som får mig på fötterna..
Men sen min kompis Emma flyttade in så har saker och ting faktiskt blivit bättre, det är iaf rent och fint här hemma och jag skrattar och mår bra. Fast det är bara när hon är hemma.. Så fort hon är borta så mår jag dåligt igen, för då blir jag ensam och blir jag ensam så tänker jag för mycket. Men jag hoppas för både min och jonathans skulle att jag kommer må bättre snart, bli mer positiv mot livet och mot mig själv.. Men jag är lite rädd för de, hur mår man när man är positiv mot livet eller mot sig själv ? :S Jag har inget minne av det iaf. Bara från när man var liten och inte behövde bry sig om utseende, pengar, kärlek eller ngt.. Det ända man grät över då var när ens leksak gick sönder eller man fick ett skrapsår på armen.
Jag har iaf lyckats få jobb nu med, det känns underbart.. men jag hoppas inte jag dränker mig i jobb bara.. jag brukar lyckas med det.. som tur är så har man fasta normala tider efter mars eller i mitten mars.. det är skönt det. men så som man ska jobba nu är jävligt hårt, eftersom dom 8timmarna som man är ledig så ska man hinna handla, duscha, laga mat & äta och städa också. men det är ett jobb och jobb behöver man för att kunna överleva..
Kärlek har jag inte riktigt förstått mig på än, visst jag har tyckt om killar och så, men har jag verkligen gjort de eller har jag bara trott de? Jag vet en som jag verkligen älskade, som jag alltid kommer älska, eller han kommer alltid vara speciellt för mig.. men alla andra? Det kan verkligen inte ha vart kärlek, kanske bara en lust efter kärlek, det där söta och rara som man ser på film.. Hade det vart riktigt känslor hade jag nog aldrig bett dom dra åt helvete så fort ngt kom emellan, eller? Jag vet att jag har en lust efter kärlek, men sen är frågan om jag klarar av att leva med någon.. det är tillräckligt svårt för mig att ha ett barn att ta hand om och bry sig om.. (ta det inte fel nu, älskar min son oerhört mycket och skulle göra vad som helst för honom) hur skulle de då bli med en kille, skulle jag orka att alltid behöva ringa och höra hans röst eller skulle jag orka att svara när han ringer eller öppna dörren när han kommer? Jag är rädd för kärleken och rädd för att släppa någon in i mitt liv, in i mina tankar och mina känslor. jag är helt enkelt rädd att öppna mig och sen bli sviken & förkrossad.
Ofta känner jag att jag inte ens vill finnas.. förstår inte vitsen med livet.. var det nått jävla skämt som gud skapade eller? Födas, lära sig massa saker, gå i skolan och må skit, bli mobbad, mobba tillbaks, sluta skolan, skaffa jobb och kollegor (om man inte är för ful eller tjock då blir man ensam), skaffa man & barn, få barnbarn, försöka klara sig igenom livet på en skit lön om man inte klarade skolan bra.. sen dö och aldrig finnas mer, sicket jävla skämt ärligt talat, vad fan är vitsen med de? När man dör kommer man ändå inte ihåg vad som hänt, alla minnen försvinner och man själv, lyckades man skaffa barn och sånt så kommer dom ihåg en, men sen om man inte var nån speciellt människa utan helt normal så är man helt bortglömd efter några generationer. Så finns det någon som kan säga mig vad meningen med livet är?
Jag ska iaf försöka klara mig igenom livet, tillsammans med min son.. på en skitlön som är ca 140.000ISK i månaden.. för jag kommer förmodligen jobba på den jävla fiskefabriken restan av livet om jag inte förflyttar mig, men ärligt talat har jag ingen lust med det igen.. har iofs funderat på Falkenberg mycket, men jag vet inte vad jag ska göra där med en son? Blir en "typisk falkenbergare" som linus kallar det.. Nej tack.. Hellre bor jag här där landskapet är fint, människorna oerhört trevliga men lite väl nyfikna och ett uteliv som är kul när man väl kommer ut. Kanske nån gång förflyttar jag mig, men blir inte än på ett tag, kanske nån gång kommer jag klara av att ha en kille i min närhet jämt.. men det är framtiden, nu ska jag bara tänka på nutiden, för det är nutiden som räknas, inte det förflutna eller det som komma skal..
Tror inte att ngn kommer lasa det ja skrev för det blev så otroligt mkt.. men ni som gjorde, tack för eran tid.

Jag läste :)

Men ska kommentera det när vi träffas :)