Idag är det bara 23dagar kvar till BF, längtar jätte mycket! Man har inte riktigt fattat att man ska bli mamma, Jag bestämde mig ju visserligen att behålla barnet, men under hela graviditeten var jag inställd på att jag skulle få missfall eller att något skulle hända med bäbisen så den inte skulle klara sig, bara väntade på att den dagen skulle komma. Anledningen till att jag var så inställd på detta var väl för att jag alltid velat ha så barn, min högsta önskan var de, trodde aldrig att den skulle gå i uppfyllelse, men nu är det bara 23 dagar kvar & jag är så glad att jag o bebisen har klarat oss såhär långt.

Jag får väl kanske passa på att meddela er om att jag vet inte vem pappan är, det står mellan två killar, så det blir faderskapstest när barnet är fött, orkar inte hålla på att ljuga mer om att jag vet vem det är. För det vet jag inte. Har väl inte sagt sanningen till alla för jag orkar inte lyssna på "hur fan kunde du behålla barnet då?!" osv osv.. sen ser alla en som en slampa & man är värdelös osv osv..

Jag kan erkänna att jag var väl ingen ängel, men när jag fick reda på att jag hade ett liv inuti mig ändrades jag snabbt.. Har inte vart med någon på snart åtta månader & det känns helt underbart & jag vill inte vara med någon heller! För varje gång jag vart med någon så har jag egentligen inte velat det, vet inte varför jag "genomfört" det.. kanske sökte man efter tröst, närhet eller kärlek.. Jag vet inte faktiskt, men efter varje gång fick jag sån ångest.. Till och med när man var jätte kär i någon så fick jag ångest efter varje gång.. Varför var jag så dum att jag gick med på det när jag egentligen inte ville ? Som med killen jag tycker/tyckte om på island, jag ville inte.. men jag visste att om vi var med varandra så fick jag sedan somna i hans famn. Herrejesus så dum jag vart! Men nu är det över, för jag har insett hur mycket det förstörde mig själv & att jag verkligen inte tycker om det. Så ja, nu har man fått i celibat i ett år, har jag ingen pojkvän om 4½ månad så fortsätter jag att leva i celibat.. vilket jag tror jag kommer göra.
Ska ju ha en liten bebis om 23dagar & jag kommer nog inte ha tid med en pojkvän.? Sen är jag rädd för att bli kär igen, har blitt sviken så många gånger & folk har ljugit för mig.. så när jag väl har en så ska han få vänta på att jag är redo, inte hoppa i säng med en gång, jag ska veta att han menar allvar & att han inte bara är ute efter en sak om och om igen.. Men, nu vet ni iaf hur jag var & att det blir faderskapstest när bebis föds.. Vill även på peka ännu en gång att jag är inte samma person som jag en gång var.. Jag är mycket lyckligare, gladare, positivare & mognare än jag var för 10 månader sen..

Det finns en person som har betytt mycket för mig länge, han vill flytta hem till mig, han vill hjälpa mig att uppfostra min son, han vill bli min älskling, han vill bli min sons baloo.. Men jag vet inte om det är rätt? Kanske faller han tillbaka, kanske funkar inte vi ihop. Jag är rädd för att ta chansen, men vi ska träffas några gången och se hur det är. Jag vill så.. Förut trodde jag att han ljugit för mig om alla känslor (för han sa de bara på fyllan) men nu har han erkännt att han inte vågade säga det i nyktert tillstånd, han ville väl inte bli sårbar? Nu när han vart nykter hur länge som helst så har han berättat om sina känslor för mig, jag blev paff kan man ju säga. Trodde inte jag var speciell för någon kille, speciellt inte att han tycker det & att han tycker om mig.. Jag vet inte hur jag ska göra, känslorna snurrar runt inuti mig. Men, vi får väl se hur allt kommer bli sen när bebisen är född och så.

Ajja, jag tror detta var allt jag ville få sagt, anledningen till att jag berätta detta med faderskapstestet är väl för att jag kommer skriva väldigt mycket om det när bebisen är född.. det är ju några som vet om det och några inte.. men, nu vet ni och jag hoppas inte ni ser mig som en dålig mamma eller en hemsk person. För jag älskar mitt barn & jag ska göra allt för att han ska må bra & få en bra uppfostran! Ingenting kommer hindra mig denna gången!