Det är så underbart att ha en så snäll & söt son, men faktiskt väldigt jobbigt att vara ensamstående. Man kommer inte ut och träffar så mycket folk nu heller när man har blivit mamma. Ens liv har förändras totalt, och det borda jag kanske tacka gudarna för? För vart hade jag stått idag om inte Jonathan fanns? Mitt lilla mirakel. Jag är så otroligt stolt över mig själv att klara av detta. Jag bor själv, tar hand om ett barn själv, jag gör allt själv förutom att tvätta mina & hans kläder, för det gör mor. Kan ju tvätta men har inte beställt någon tid i tvättstugan ännu, kanske borde göra det snart? Men blir så jobbigt att springa till tvättstugan när man är själv.. Funderar på att be mamma sitta barnvakt någon dag så jag kan storstäda, för det behöver jag verkligen! Oj nu kom jag in på något helt annat än vad jag hade tänkt mig :P
Anyway, det där med ensam mamma.. Det kan vara riktigt härligt, för man hör så mycket hos andra par hur jobbigt det är och hur mkt det bråkar & så orkar inte jag ha de. Men ändå saknar jag någon att ha brevid mig i sängen, bara krama om och känna kroppsvärmen, höra hur hjärtat slår, lyssna på varje andetag. Saknar det nått så fruktansvärt mycket! Jag saknar faktiskt inte sexet! Även om det var 10½månad sen.. Sex skrämmer mig faktiskt, vet att många inte kommer tro på mig. Men det är jag faktiskt. Sist sa jag nej, varken kände för de eller fick ha de. Sen kände jag att det skulle inte vara så smart eftersom killen ifråga inte var min pojkvän. Blir inget mer ONS för mig. Har märkt att ger man sin kropp till en kille första natten så är det över sen. Gör man det inte så håller det. Och jag vill ha ett förhållande, jag vill kunna känna mig älskad & inte känna mig som nån jävla barbara docka!

Jag känner mig såhär: Som en underbar mamma till en underbar son, men ändå så hemsk så hemsk med tanke på de två som gjort DNA testet. Känner mig också så hemsk mot jonathan som inte fått träffa sin pappa än & att jag inte har ett förhållande med pappan, men ändå är jag så glad att jag behöll honom, för man ser hur lycklig han verkar vara. Skrattar, ler & försöker jämt prata. Tänk om jag hade tagit bort honom, Usch och fy så hemskt!
Jag känner mig också värdelös över att jag inte tar tag i mitt liv ordentligt! Känner mig som en usel person. Jag känner mig äcklad av mig själv & just nu känner jag mig patetiskt & trött!

Varför hamnar alltid lilla Sesse i trubel? Varför sätter jag mig själv alltid i sånna situationer? Varför kan inte livet jämt vara underbart? Varför ska de finnas hat & sorg?

Kan inte skriva längre, kommer in på helt andra grejjer än vad jag egentligen tänkt mig. Så.. Hejdå!